Förstabestigning av Jang Tsang Go 6300m, Västra Nyenchentanglha
av
Marcus Palm
Bjällran från en riksha, stanken av sur yoghurt och latrin. En frisk bris från de omgivande bergen, för dagen snöklädda. Runt hörnet tibetaner vid ett plastbord som dricker butter tea med tsampa.
Vi hade kommit tillbaka i Lhasa, några dagar tidigare än planerat. Fyra veckor hade passerat. Jag läste om Heinrich Harrers äventyr för trekvarts sekel sedan, med referenser till svensken Sven Hedins expeditioner i regionen. Stärkta av våra upplevelser i Tibet reste Olov, Domen och jag hem, med en känsla av att något förändrats.
Expeditionsplanering
Olov och jag träffades i maj 2016 för första gången. En dryg månad senare fiskade han efter expeditionsdeltagare till Tibet eftersom hans kamrat hade brutit benen. Jag nappade direkt. I slutet av juli hade vi även fått en slovensk bergsguide på kroken, Domen. Vi hade aldrig klättrat tillsammans, men det ökar säkerheten markant att vara tre. I augusti brottades vi med visumproblematik och tiden rusade iväg. I början av september steg vi trots allt ombord på varsitt flyg; från Arlanda, Venedig och Geneve, på väg till Kina.
Acklimatisering i Sichuan
Vårt inresetillstånd till Tibet dröjde så vi bokade om våra biljetter till Lhasa. Istället begav vi oss till Siguniang i Sichuan provinsen. Här tillbringade vi en vecka för att acklimatisera oss för högre höjd innan vi återvände till Chengdu.
På morgonen den 12e september satt vi på ett flyg till Lhasa. Vår intention var att klättra två obestigna berg i Transhimalaya, en bergskedja som Sven Hedin namngivit. Närmare beskrivet ligger bergen i Västra Nyenchentanglha, sydväst om sjön Namtso.
I Lhasa
När vi lämnat flygplatsen följde en hektisk eftermiddag av förberedelser. Vi rekryterade en kock efter att det uppdagats att vår reseguide inte kunde laga mat och försökte lösa en mängd detaljer, som att köpa tillförlitliga tändare och gas för hög höjd.
Dagen efter passerade vi, efter några timmars färd nordväst om Lhasa, det sista samhället Yangpachen, varpå vi lämnade asfalterade vägar bakom oss. Vi fortsatte västerut mot Suge La, som är ett pass där vägen når 5300m. Norr om passet upprättade vi basläger; en kilometer uppströms från vägen och bortanför en kulle.
Mot högre mål
Följande dag begav vi oss uppåt för rekognosering och fortsatt acklimatisering. Vi fotograferade berget från öster och såg genom molnslöjorna den betydligt kompaktare nordväggen. Vädret gjorde det besvärligt att få en fullständig överblick.
Under en kall natt experimenterade Olov och jag med Domens slovenska sovsäck för två personer. Den skulle utgöra ett lättviktsalternativ. Vi kom fram till att de tvåhundra gram extra det skulle medföra, att istället klättra berget med varsin sovsäck, skulle öka komforten avsevärt. På morgonen tog vi oss upp till 5800m. Där fick vi en bra överblick över nordväggen.
I baslägret
Nere i baslägret studerade vi fotografierna och beslutade oss för en intressant linje; en nord-nordostlig sköld med isrännor, följt av klippa och snö, som ledde upp till den nordöstra kammen. Om förhållandena inte skulle visa sig tillräckligt bra så hade vi en reservplan, att klättra uppför den nordvästra kammen.
Vi gladdes åt sällskapet Nima och kocken Lakpha gav, genom diskussioner och tibetanskt tärningsspel. Nima, trots en uppväxt som nomad, verkade inte njuta av campinglivet när kylan slog till. Han värmde sig med alkohol så vi upptäckte, efter bara några dagar, att vår ranson för tre veckor, var slut. Fortsättningsvis tillbringade han dagarna med att sova, röka och sjunga kärlekssånger. Lakpha var alltid glad, men tyvärr en talanglös kock.
På glaciären
Den 18e september gick vi upp till glaciären nedanför nordväggen. Väderprognosen, som vi väntat på, såg lovande ut för de kommande dagarna men sent på kvällen drog en snöstorm förbi. Vi somnade i skakande tält med en tveksamhet i kroppen.
I mörkret kunde vi ana fullmånens sken bakom molnen. Sikten upp mot berget lämnade en del att önska. Vi beslutade att ändå följa vår plan. Någon timme före gryningen pulsade vi upp till insteget på vår tänkta linje. Olov fick äran att ge sig i kast med de första replängderna. De visade sig bjuda på svårigheter i form av tunn is, kompakt klippvägg och nysnö. Efter ett långt parti utan säkringsmöjligheter knackade han tillslut in en bird beak i en grund spricka. Det tog lång tid att klättra i kontinuerlig spindrift, så vi frågade oss om vi skulle fortsätta? Vi bedömde att vi när som helst skulle kunna fira nedför väggen även om det skulle ta tid att hitta en säker väg ner.
Vädret hade förändrats till det bättre, dock med en kall nordvästlig vind. Vi klättrade vidare på is, snö och klippa. Sent på eftermiddagen började vi söka efter en plats att bivackera på. Det var ett par hundra höjdmeter kvar till toppen, men vi led i den kyliga vinden och energin började sina. Framför allt behövde vi smälta snö. Ett par timmar senare hade vi klämt in tältet under ett enormt stenblock med en avgrund på sjuhundra meter under oss. Vi drack så mycket vi förmådde, åt och försökte sova.
Första solstrålarna når bivacken
I gryningen kröp vi motvilligt ur sovsäckarna. Det var kallt. Det lilla utrymmet vi grävt ur var trångt för oss tre. När de första solstrålarna nådde oss hade vi packat ner tältet och stod inknutna med stegjärnen på. Vi klättrade på snö följt av några brantare klippartier. Några timmar senare nådde vi toppen. Ingen vind plågade oss. Vi kände hur solens strålar värmde våra ansikten. Eufori. I fjärran, bortom Qiongmo Kangri 7048m, såg vi vår nästa topp. Inget kändes omöjligt, men vi hade oanade logistiska och byråkratiska utmaningar framför oss.
Vi rappellerade från toppen ner på nordväggen och klättrade nedåt mot glaciären. Inknutna fortsatte vi ner, skyndsamt förbi istorn och med försiktighet över glaciärsprickor. Tidvis sjönk vi ned till låren. Först vid middagstid nådde vi baslägret.
En lång dag
På morgonen var tälten återigen täckta av snö. Efter frukost var snön borta och marken nästan torr. Vi hade sedan några dagar tillbaka fått besök av ett hundratal jakar och några nomader. De långsträckta vyerna med gröna betesmarker, ett delta av glaciärvatten och snötäckta toppar födde vår äventyrsromantik. Motiverade för en fortsättning lastade vi jakarna: kökstält i kanvas, brännare och gasol; säckar med grönsaker, rotfrukter, mjöl och ris; våra bärsäckar med klätterutrustning, frystorkad mat och lättviktstält.
Med nomadernas hjälp kunde vi transportera oss ut ur dalgången via Suge La passet. Vi hoppades under samma dag kunna etablera ett nytt basläger nedanför nästa berg. Byråkratiska bekymmer tvingade oss dessvärre att tillbringa resten av dagen i bil för att hitta en telefax. I Nyemo, ett samhälle halvvägs till Lhasa, uppmärksammade en konstapel vår olovliga närvaro. Under ett tillfälligt besök på en polisstation lyckades vi med diplomati, assisterade av ett tibetanskt bildlexikon, undgå vidare isolering. Inte långt senare kunde vi slutföra vår korrespondens, för att med nya tillstånd återvända till bergen.
Klackarna i taket
Det regnade och hade hunnit bli kväll när vi kom upp till bergen igen. I en liten by fick vi tak över huvudet. På väg till sängs, efter en sen middag, hörde vi musik på avstånd. Vi gick för att se var ljudet kom ifrån. I en lokal pub med discokula i taket såg vi en handfull nomader linedansa. De bjöd in oss och vi var snart ett helt gäng som dansade tillsammans, efter att fler lokala förmågor slutit upp. Efter midnatt kröp vi trötta i säng berusade av framgången på berget, nyvunnen vänskap och ”Pure Traditional Tibetan Barley Wine”.
I en annan dalgång mot Xigazê
Den 22a september etablerade vi basläger invid en nomadisk bosättning. Vi ordnade så vi fick låna motorcyklar och begav oss upp för att rekognosera. Efter en timme övergick den leriga vägen till frusen och sedermera snö. Uppe på ett pass på 5400m lämnade vi motorcyklarna och pulsade uppåt för att om möjligt få en överblick av norra och västra väggen. De såg inte så lovande ut, men den södra sidan av berget var mer intressant. Vi begav oss tillbaka till baslägret.
I värmen från en spis
Vi blev så småningom inbjudna till en familj med tio barn. Nyfikenheten var ömsesidig. Åtskilliga kvällar spenderade vi i värmen från deras spis, i vilken de eldande spillning från jakarna. Vi lyssnade till deras berättelser medan Nima översatte på sin bristfälliga engelska. Efter några dagar med både regn och snö gav vi upp tankarna på att klättra. Väderprognoserna vi tog emot via satellittelefonen visade inget tecken på förbättring. Vi skänkte tält, mat och några tusen yuan till nomaderna, som visat oss en enorm gästfrihet, innan vi packade ihop och reste tillbaka till Lhasa.
Hemresa
Vi lämnade Tibet med en hunger för nya upptäckter. Det senare berget vi etablerade basläger vid, är troligtvis aldrig bestiget. Kanske hinner någon före oss, men det väntar fler äventyr i regionen.
Expeditionsdeltagare
Olov Isaksson, Domen Kastelic och Marcus Palm
